Twin Peaks
Handlingen tar plats i den till synes idylliska småstaden Twin Peaks. Den lokala skönhetsdrottningen Laura Palmer hittas mördad och FBI-Agenten Dale Cooper kallas in för att lösa fallet. Utredningen blir mycket svårare än väntat och Cooper upptäcker att det lilla samhället ruvar på mörka hemligheter samt att inget i Twin Peaks är vad det verkar vara.
Twin Peaks är ett av de största tv-fenomenen någonsin och i början av 90-talet då serien kom var den stora frågan i allas huvuden "Vem mördade Laura Palmer?". David Lynch som är min absoluta favoritregissör hade verkligen lyckats. Det är inte svårt att se varför Twin Peaks blev den succé som det blev och varför det är Tv-historia samt har kultförklarats. Denna serie är nämligen fullkommligt briljant.
Vad är det då som gör Twin Peaks så fantastiskt bra? Jo, dels är det en lyckad blandning av ett flertal genrer så som drama, deckare, thriller, skräck och komedi med de surrealistiska och fantastiska inslag som David Lynch är känd för, såsom den dansande dvärgen. Serien har en fantastisk stämning rakt igenom, det är verkligen den där Lynch känslan som jag lärt känna. Storyn är genial och oerhört intressant att följa, den liknar ingenting annat. Miljöer liksom fotot är också på topklass. Men det som verkligen gör Twin Peaks så oerhört bra är karaktärerna, karaktärerna och åter karaktärerna. De är fantastiska på alla sätt och vis, orginella, twistade och allmänt gryma. Agent Cooper är en av bästa karaktärerna någonsin. Det bästa är att alla karaktärer får precis så mycket plats de vill att man ska ta. Det är en otroligt bra balanserad serie som klipper mellan den huvudsakliga utredningen av mordet med Agent Cooper till de andra karaktärernas sidospår som ofta är minst lika intressanta som utredningen.
Twin Peaks har allt man kan önska och är världens bästa tv-serie någonsin. Ingenting kommer någonsin att slå det här. Det finns såklart, som i alla serier några stunder som den inte känns fullt lika intressant att följa, men snart är serien på G igen och bättre än någonsin. Dessa stunder är få under de 30 avsnitt som är ungefär 40 minuter långa var. Är Twin Peaks värt att se? Äter man ris i kina? Svaret är såklart ja! Köp Twin Peaks nu! Den är genial. Jag ser redan framemot när jag återvänder till det gåtfulla lilla samhället och det kommer jag att göra många, många gånger till.
"She's dead! Wrapped in plastic."
Sömnen
"Sömnen handlar om Tommy Cosmo, rocksångare, fd. I september 1976 klipper han strängarna av sin gitarr och avslutar därmed den delen av sitt liv. Dagen efter den borgerliga valsegern avslutar han sitt bankkonto. Med tjugoåttatusenfyrahundraåttio kronor i höger byxficka, nio års besparingar, börjar han sitt efterlängtade sabbatsår."
Det lät rätt så okej tyckte jag, inte lika intresserad av handlingen som omslaget men men... Det var ett bra tag sen jag läste en bok av egen vilja så jag var rätt ovan och det gick ganska segt i början. Men efter de första 50 sidorna började jag komma in i det sk. "Flytet" och det var svårt att slita sig.
När jag var färdig med boken så kom jag fram till att det här måste ha varit en feelgood-bok på något sätt, eftersom att det inte hände så mycket alls men ändå var så bra. Och enligt mig så är det precis så här en bok ska vara, ingen krånglig historia där det gäller att hänga med i vartenda litet ord och mening. Här går det att skumma igenom boken så mycket man vill, och det går ändå att uppfatta vad som händer de sköna karaktärerna.
Jag tror att boken bygger på något som Ulf Lundell har varit med om, för det är ganska lätt att se Uffe i huvudkraktären Tommy Cosmo. Båda spelar de musik och den största liknelsen är att boken inleder med att Cosmo köper en vit telecaster som han kallar "Den Vita Viskningen", och det är just det namnet Ulf Lundells vita telecaster bär.
Vad ska jag sätta för betyg på den här boken då? Det var ingen dålig bok men ändå ingen Lars Von Trier. Boken förtjänar en stark åtta för sitt underbara språk och härliga berättelse. Jag tänker gå vidare och läsa Uffes bok "Jack" som tydligen ska vara en höjdare, så håll utkik efter fler bokrecensioner från Kalle Vikdahl.
Kalle Vikdahl
Public Enemies
MF Johnny Depp
Japp, jag och Harry har efter mycket tjat gått med på att betygsätta något på denna blogg. Så vi valde Public Enemies som jag, Harry, Kalle, Jacob och Jonte kollade på i söndags.
Allt börjar med att det kommer in en snubbe för att presentera filmen och påminna om att stänga av mobilerna. Tyvärr gjorde han bort sig totalt när han sa "Vi har tidigare fått se Christian Bale jaga robotar i Transformers". Fast han egentligen var med i Batman :P
Jag och Harry visste inte ens vad filmen handlade om egentligen, vi hängde bara med för äventyret ;) nån halvtimme innan filmen började så läste kalle handlingen för oss som stod på en affisch nånstans. Det som stod var att John Dillinger (Johnny Depp), en liten gangster som är duktig på att råna banker. Han har precis flytt från fängelset och det blir Melvin Purvis' (Christian Bale) uppdrag att ta fast honom igen och det är ungefär det som hela filmen går ut på. Därför tyckte dom flesta av oss att filmen blev lite långtråkig. På affischen som Kalle läste på stod det även att John Dillinger blir väldigt populär bland folket för att han är trevlig och lämnar tillbaka pengar som dom tagit av civila personer, men det visades inte i filmen. Man fick aldrig se att folket uppskattade John Dillinger. Det var en väldig miss!!!
Allt börjar på topp, John Dillinger och hans kompisar rånar banker och tänker leva livet. John lyckas skaffa en tjej som han älskar. Sen kommer twisten: John åker till fängelse, hans kompisar blir dödade av polisen, hans tjej åker också till fängelse i två år för att hon inte avslöjar vart John är när han brutit sig fri för andra gången och den trogna familjen han gömmer sig hos blir mutade av polisen för att berätta vart John befinner sig. Mycket händer men ändå inte.
jag tyckte att filmen drogs ut | Filmen var förutsägbar och det
för mycket och slutet var | fanns inte riktigt någon vändpunkt.
lite konstigt ;P men den var | Den var också lite väl lång.
andå lite underhållande | Annars var det bra filmat (förrutom
och jag gillar Johnny Depps | handkamera scenen hihi) och så
insats. | var det även pampig musik.
Så jag ger den: | Av mig får den:
// Jesper // Harry
Dumma Kalle
Just nu är jag hungrig som ett as, det finns i princip ingenting ätbart i kylskåpet eller skafferiet. Jag vet inte riktigt hur jag ska klara mig, morsan kommer hem på onsdag och min moster kommer hit imorgon kväll och lagar middag och städar lite men där emellan då? Det finns rester i frysen men jag har aldrig förstått mig på våran micro för den värmer eller tinar aldrig fryst mat. Kylskåpet ser ut såhär i nuläget och det kurrar i magen:
Och då tänker ni kanske efter att ha sett på bilden att det finns ost som jag kan ha på mackan, men då frågar jag er...vilken macka? Det finns ingenting, och jag tänker inte äta osten som den är. Men det finns ju ägg, gör någonting av dom då? Nej, det kan jag inte för problemet med mig är att jag är totalt okunnig när det gäller att laga mat.
I det här inlägget har jag tänkt kritisera, betygsätta och berätta om mig själv som matlagare. Min mamma är riktigt bra på att laga mat, baka och allt annat man kan framställa som går att äta. Just därför har jag aldrig behövt bekymra mig över att det inte finns någon mat. När jag hade hemkunskapsläxor så slutade det bara med att jag och mamma blev iriiterade på varandra och började bara bråka, för hon ska alltid berätta hur man gör det lättare och bättre. Därför har det aldrig blivit av att hon ska försöka lära mig laga mat. När det ska lagas någonting hos kompisar så brukar det oftast bli så att jag står en bit bort och tittar på. På hemkunskapen diskade jag för det mesta och skar en och annan grönsak men aldrig mer. Det största problemet med kombinationen Kalle och matlagning är nog att jag är förbannat rädd för att bränna mig på något som är varmt, eller skära mig med kniven eller något annat farligt inom matlagning.
Eftersom att jag ändå har försökt hänga med på hemkunskapslektionerna och i alla fall försökt göra något så tycker jag ändå att jag är värd en 2:a i betyg när det gäller matlagning. För jag kan bemästra kniven och rivjärnet och jag kan faktiskt pressa vitlök. Så jag är inte totalt värdelös. Jag kan vara med och hjälpa till brevid. Tyvärr så kan jag inte komma ihåg recept och kan inte vissa termer som står i kokböckerna. Och när det börjar pratas om ugnar, stekpannor och grillar så backar jag nog undan helst. 
Kalle Vikdahl
Den 21 Juli
På den dagen startade ett löfte om att den 21 Juli var något magiskt, nåt att bevara. Tre år i rad har vi nu spenderat den 21 Juli, tillika spenderat våra pengar tillsammans. Gårdagen var den tredje, och fortfarande lika magisk.
Roslagsbanan gick 11.47 och jag mötte Rickhard på Stationen 11:46. Väl framme vid Tekniska gick vi till Jam, spelade gitarr och banjo och njöt av snygga elguror:) För att inte döda ert intresse helt eftersom det här är en Betygsättarblogg och inte en ''först-gjorde-vi-det-här-och-sen-gjorde-vi-det-här-blogg'' så ska jag korta ner hela dagen till att vi köpte Skivor, skor och kläder samt åt på Max, skrattade åt ''Dreeeesssman''-tjejen, skrek åt alla jävla kommunister i stan och diskuterade Oaktrees och Old Countries:D
Behöver jag säga mer än att det var en tio av tio dag?:D
Jacob betygsätter läsk!
När jag skruvar av korken så är den förvånatsvärd lätt att skruva av, trevligt. Det första intrycket är att den är god, smaken av melon är ganska svag men finns där och kolsyran är inte som vanligt. Det känns liksom som kolsyrebubblorna är fler och mindre och de fräter bort på tungan snabbt och mysigt, det bidrar till en trevligare smakupplevelse och de är inte så irriterande som kolsyra annars kan vara när det är riktigt mycket. Man kan säga att det ungefär smakar som sprite, fast med melon smak. Det blir tyvärr snabbt ganska enformigt och den känns nästan lite avslagen. Möjligtvis för att den har stått i mitt kylskåp några dagar, men jag tror inte det... Detta var ingen lätt matcha att recensera något drick/ätbart, svårt att lägga fram sin åsikt. Men overall en god läsk som jag säkerligen skulle köpa ibland om den fanns i sverige.
(En svag sådan)
Rear Window
Jag hade inga som helst förväntningar på den här filmen eftersom att Jacob bara tog en film på måfå utan att jag visste om vilken, vilket resulterade i att det blev Rear Window. Jag trodde att den här filmen skulle vara ganska så bra ändå, det är ju faktiskt en Hitchcock-film. Men icke sa nicke, den här filmen var totalt värdelös. Den kanske skulle fungera som en film att somna till. Det som gjorde mig mest besviken var att på baksidan så stod det att filmen hade ett av de mest ihågkommna och gripande slutet i filmhistorien...my ass asså. Slutet var så förutsägbart och tråkigt. Jag ogillar den här filmen verkligen. Usch!
Kalle
Strumpludd
Strumpis (Jonathan) beordrade mig att betygsätta hans signatur som han använder sig av i slutet av sina inlägg.
Ja, vad ska man säga...Den övre delen känner jag igen från hans hemsida där headern ser ungefär ut så där, om det inte är just den? Jag gillar inte direkt Strumpludd-texten på något sätt, varför vet jag inte men den tilltalar mig inte. Men den är annorlunda och det gillar jag. Skuggningen är däremot riktigt snygg. Sen om man tittar under den så ser man "Rates" vilket jag personligen tycker är skitsnyggt verkligen. Känns lite som ett typsnitt som skulle kunna användas i ett äldre spel. Det är också snyggt med en svart färg som går över till blått, och det smälter in bra med bilden som helhet. Ramen runt går inte direkt att säga så mycket om. Jag tycker att det är en okej ram men vet inte riktigt hur han skulle ha förbättrat den. Runda kanter är i allafall snyggare än raka.
Jag ger signaturen 7/10 för att den är snygg och stilren. Det som sänker betyget är att Jonte är väldigt förutsägbar eftersom att jag trodde att den skulle se ut så här på ett ungefär, allt förutom "Rates" som är oväntat och snyggt. Med den här signaturen så känns det som ett krav att vi andra som skriver här på bloggen också skaffar oss en form av signatur.
Kalle
Harry Potter and The Half Blood Prince!
Lördagen den 18;e Juli såg jag senaste harry potter filmen.
Det här är 6;e Harry Potter filmen och kan även vara en av dom bästa hittils!?
Den här filmen är välskapad och har använd sig av mycket snygga effekter och är även första filmen som har kärlek involverad, om man nu är intresserad av sådant. Den innehöll inte bara romans utan ännu mer action än i de andra filmerna. I denna film ses inte Harry som ett litet barn längre utan de visar flera gånger att de behöver honom, Den utvalde. Under filmen hann jag uppleva Sorg, Kärlek, spänning och jag hoppade även till engång!
Det jag blev besviken på under denna film var att det inte hände något stort. Under de tidigare filmerna har Harry slagits mot Voldemort som både ung och gammal och därmed gett filmerna ett ordenligt slut. Den här filmen var mer som en lång början till nästa film.
One Of My Kind
För lite mer bakgrundsinfo om Conor Oberst, så är han mannen bakom bandet Bright Eyes som enligt mig har gjort världens bästa skiva; I'm Wide Awake It's Morning. Men hur bra skivan nu är hör inte hit utan det här är dokemtären "One Of My Kind.
I dokumentären får man följa med bandet på turné i Mexico. Det är den sämsta delen av filmen men allt toppas av otroligt bra musik. Conor Oberst and The Mystic Valley Band spelar till skilnad från Conors tidigare band Bright Eyes väldigt folkrockig musik med mycket piano och orgel. Under Turnén så finns det en mängd av härliga klipp som visas t.ex. när Conor hoppar hopprep med mikrofonsladden, när en av bandmedlemmarna cyklar tvärs över scenen eller när hela bandet sitter framför tvn och tittar på vilken kandidat som fick flest röster i Boston...när de säger att Obama vann fäller Conor en tår.
Den andra delen av filmen är när hela bandet flyttar in i ett stort hus, där de ska spela in skivan. Observera att de tunerade först innan skivan ens var gjord. Hela bandet är som en stor familj och skriver allt tillsammans. Här får man ta del av låtarna när de spelas in vilket är otroligt roligt att titta på.
One Of My Kind. Ja, vad ska man säga? Jag är kanske inte den som helst ser på dokumentärer då jag ibland finner dessa tråkiga, men när jag såg att den här fanns att ladda ner så var jag ju bara tvungen. Det är absolut den allra bästa dokumentären jag har sett. Det blandas fritt mellan intervjuer av bandmedlemmar och karismatiska foton, färg och svartvitt byter av varandra perfekt. Och fastän det ofta är väldigt suddigt filmat så hör allting ihop på något sätt. Den här dokumentären är kanske helt ointressant för den som aldrig har lyssnat på varken Bright Eyes elelr Conor Oberst soloalbum, men jag älskar det. Åh, vad jag älskar det. Jag älskar Conor Oberst och hans musikalitet. Jag älskar gitarristen Taylor Hollingsworth, som har cowboyboots och truckerkeps, pratar texas-amerikanska och spelar så perfekt bluesigt på sin svarta gitarr med vit färg på. Jag älskar bandet, och önskar så in i norden att jag var vänner med de och fick upplev det här med dem. Ni kanske förstår att jag tänker dela ut ett högt betyg till den här filmen. Jag sätter en svag tia på den bästa dokementären jag har sett, One Of My Kind.
Kalle
Skalamellanettatio
I brist på bättre vetande och ork så tänker jag helt enkelt betygsätta namnet på bloggen, något som sånär har en mening för alla läsare.
Man märker direkt att Kalle är mastermindet bakom namnet. Många andra hade valt ett annat namn, i jakt på något som fångade läsarnas uppmärksamhet mer eller helt enkelt var lite mer mystikt´, men inte Kalle inte. Han kör på tydlighet ända in i kaklet, och hoppas på att läsarna faller för hans charm istället. Totalt sett kan man ju se att jag är tveksam till hans principer håller, eftersom bland andra jag är här och sulkar ner hans ideer. Jag hade döpt oss till Rate-o-rama eller nåt annat ballt, men eftersom kalle är the mastermind heter bloggen alltså Skalamellanettatio.
Om stavningen så var jag först konfunderad av vart a:et mellan ''mellan''och ''ett'', men Kalle förklarade att det var meningen att det skulle vara ett å, fast det kunde ju såklart inte vara med i webaddresen. Här ser man tydligt igen att kalle är hjärnan bakom bloggen. Hade Jag eller Jacob fått bestämma hade stavningen varit Skalamellanettochtio.
Omdöme: Det ligger någon sorts hatkärlek bakom namnet, jag diggar slappheten men jag klara inte av den.
Trors allt så går ju namnet an, det kan ju fan inte vara nån tvekan om vad bloggen handlar om.
Keep It Real, annars tar svinflunsan er//Lage
2 filmer betygsatta...
2/10 = Värdelös
3/10 = Dålig
4/10 = Underkännd
5/10 = Godkännd
6/10 = Ganska bra
7/10 = Bra
8/10 = Mycket bra
9/10 = Fantastisk
10/10 Mästerverk/Lars von Trier
Så, nu vet ni vad det givna betyget betyder :)
Nå, till filmerna jag sett. Den första är en film ifrån 1993, den har gått ofta på 6an och är riktigt badass. Filmen heter Falling Down och den tar sin början under en ovanligt varm dag på sommaren. Bill Foster, en helt vanlig man kan det tyckas, sitter fast i en bilkö under morgonrusningen. Det är svettigt och allmänt jobbigt, vilket förmedlas mycket bra för tittaren. Tillslut lämnar Bill bilen, han tänker gå hem. På vägen möter han på fler av samhällets hinder och tillsist får han nog, han inleder en psykisk och fysisk hämndaktion mot allt och alla som han stöter på. Samtidigt får vi följa polisen Prendergast som får åta sig fallet.
Falling Down är en störtskön film som är riktigt väl utförd. Bill Foster är en av de skönaste karaktärerna jag sett på länge i en film, att se honom gå bärsärkargång genom staden och dela ut dräppande one liners är ett sant nöje. Konceptet i denna film är riktigt lyckat och den är bra från början till slut. Tyvärr dras tempot ofta ner när det klipps från de klockrena scenerna med Bill till polisutredningen som inte känns riktigt lika intressant. Men den är väldigt bra uppbyggd, spännande och man vill hela tiden se vad som ska hända härnäst. Karaktärs skildringarna är en av filmens styrkor, de är strålande! Men filmen känns lite lång, konceptet funkar inte riktigt ända till slutet, då det iförsig bjuds på en härlig uppgörelse! Mycket bra, helt klart värd sina 39 kronor ;)
Jag hade hoppats på lite lättsam underhållning och det var precis vad jag fick. Vem Satte dit Roger Rabbit bjuder på en enkel men trevlig historia, den är lätt och mysig att följa men bjuder på många små twister vilket gör att man vill se vidare. Det bästa med filmen är att den är tekniskt briljant, denna film tar verkligen guldmedalj för film som blandar både tecknade och verkliga figurer. Dessutom är miljöerna väldigt mysiga tycker jag... När filmen är slut tar jag ut skivan är DVDn utan att tänka mer på filmen, den fungerar som sagt bara som lättsam underhållning, särskilt bra är den faktiskt inte. Men en heltrevlig film som jag kan rekommendera :)
Lost In Translation
Kalle här, skriver två inlägg på raken här nu...om man nu får det? Jag har precis sett "Lost In Translation" som jag lånade av Jacob igår. Ja, vad ska man säga...mycket trevlig film om två personer som inte riktigt känner sig hemma i Tokyo. De träffas på hotellet och blir med tiden riktigt goda vänner. Huvudrollerna spelas av Bill Murray och Scarlett Johansson.
Jag tyckte att filmen var mysig och underhållande. Kanske skulle jag tycka annorlunda när jag är pigg och alert klockan 14:32 på dagen men nu är det morgon och jag har inte sovit något sen nästan ett dygn sen. Bill Murray kör som vanligt med sitt uttråkade och trötta ansiktuttryck men gör en strålande insats. Jag ska lista upp de 5 bästa scenerna i filmen:
1. Bill Murray dansar.
2. Bill Murray står i duschen.
3. Bill Murray sjunger karaoke.
4. Bill Murray åker taxi.
5. Bill Murray på strippklubb.
Japp, mycket Bill Murray kanske...men vilken kille han är! Jag sätter 7/10 på den här filmen, motivering; Lättsam film som man blir glad av, funkar alla tider på dygnet.
Kalle
Tja...(Broken Flowers)
Jag tror att allt egentligen börjar (det här är vad jag tror inte sant för att jag säger det...) med speltidningen Gamereactor som vi började läsa någongång under 2007 tror jag. I tidningen recenserade de spel och satte ett betyg på en tiogradig skala. Allt eftersom så började man sätta betyg på egna spel, filmer och annat normalt som det brukas sätta betyg på. Sedan har det bara gått utför, vi började sätta betyg på lite allt möjligt. Och det är just det här som är syftet med våran gemensamma blogg; betygssättning.
Vi kommer att sätta ett betyg på mellan ett och tio på det vi tycker behövs. Ett är alltså svinuselt medans tio är i stil me Lars Von Triers film "Rige" alltså ett mästerverk. Ni får gärna ifrågasätta vårat val av betyg genom att kommentera inlägget, men ett satt betyg är ett satt betyg...
Jag hade tänkt gå vidare med att sätta betyg på en film jag lånade av Jacob; "Broken Flowers". Filmen handlar om Don Thompston(spelad av Bill Murray) som är en riktig Don Juan som alltid har haft det lätt med kvinnor. En dag får han ett rosa brev från okänd avsändare. I brevet står det att avsändaren och han inte har setts på tjugo år, och att hon har en 19-årig son som även är hans son. Han visar brevet för sin etiopiske granne Winston som tycker att han ska söka upp sonen. Saken är bara att han har fyra möjliga kvinnor som kan vara mamman.
Filmen var inte så himla rolig, trots att det var Bill Murray som hade huvudrollen. Det ska vara en Drama/Komedi men det var inte ens nära att jag skrattade någon gång under hela filmen. Slutet var inte så förutsägbart vilket är bra, men det var ett dåligt slut vilket inte uppskattas. Jag hade höga förväntningar på filmen men jag ger den 6/10 för det var fortfarande en småtrevlig historia och det var lite bröst med.
Kalle
